Det där med att stå på huvudet

Det gjorde jag idag för första gången. Förvisso med assistans. Men det var inte det jag skulle prata om. Jag vill prata om show off yoga. Jag hade egentligen tänkt skriva redan igår efter yogatimmen, men mathandlande, besök på sjukhus (ingen fara, en släkting som återhämtar sig), tonfisksallad, Modern Family och soffan kom emot.

Anywaaay, igår fick min kollega syn på min yogamatta och frågade om jag skulle gå på yoga senare efter jobbet. Efter ett jakanda svar var nästa fråga om jag redan kunde stå på huvudet. Jag svamlade nåt till svar om att jag inte ännu vågat göra det. Och skämdes lite på samma gång. Jag har ju ändå yogat i mer eller mindre 1 1/2 år nu, men jag har fortfarande inte bemästrat huvudstående. Jag minns ännu när läraren sade efter höstens nybörjarkurs att vi nog sen efter julen nångång skulle lyckas med det där huvudståendet.

Att stå på huvudet är ett sorts måttstock på hur långt man kommit i sitt yogautövande. Och ändå är ju yoga motsatsen till tävlingsinriktning och jämförande. Man yogar för sin egen skull, enligt egna förutsättningar och man ska inte jämföra sig med andra yogis. Det är en grundregel. Men det är svårt. För jag gör det ändå. Och så tänker jag att oj så mycket bättre hen kommer ihåg serien utantill, hur mycket vigare hen är, hur mycket starkare och ibland, men bara ibland, slinker även en tanke om hur mycket slankar hen är.

Och det stör mig. Jag vill yoga för mig själv och tänja mina egna gränser i min egen takt. Ändå kan jag inte låta bli att ibland snegla på dom andra i salen med avundsjuka och osäkerhet i blicken. Botemedlet tror jag är att yoga mera. För desto mer man yogar desto bättre hittar man lugnet, fokus och flowet. Och det är då som man glömmer allt oväsentligt runt omkring en och bara går upp i andningen, rörelserna och rytmen. Sen kommer det väl alltid att finnas sådana som gillar att visa upp sina konster och sin vighet, men där tror jag nog att en hel del av show off yogan även sitter i betraktarens ögon.

Kommentarer

Är det inte lite så med många saker, att man måste lite ursäkta sig? Heöt knäppt egentligen men jag känner igen det så väl. Och varje gång tänker jag: Vad håller jag på med?

Vad roligt att du klarat huvudståendet. Det låter helt fantastiskt coolt. Om jag också skulle ta och få tummen ur och börja med yoga :)
Ja, det är så dumt att man jämför sig coh känner att man måste förklara sig. Men kanske man kan försöka se det som sporrande. Hihi, jaa du ska nog börja med yoga!