Nästan som en trucker

Jag har ju tidigare nämnt det där om att man ibland känner att man måste motbevisa vissa stereotyper och det inte finns rum för misslyckande, för då är man en typisk representant för hela sitt kön och man bevisar stereotypen sann.

I fredags hamnade jag i en sådan situation. Jag var tvungen, men även villig, att köra den enorma automatväxlade paketbilen ovan. Ensam. För det första är jag ovan att manövrera en automatväxlad bil och för det andra tycker jag att det är svårt att uppfatta avstånd redan när jag backar med en vanlig bil. Bra gick det i varje fall och inga missöden skedde.

Att ledigt parkera, backa och brumma iväg på en smal sandväg gav mig en enorm tillfredställelse. Ja okej, parkingsplatsen var rymlig (dock ej den på bilden). Att jag dessutom var en ung kvinna på ett möte med främst män som passerat 45 var pricken på i:et. Självgodheten är på topp som ni märker. Nå, om det var någon av personerna som den dagen såg mig bakom ratten och fick sig en funderare över vad unga kvinnor kan göra så är jag nöjd. Jag tänker också vara stolt över att jag klev utanför min comfort zone och gjorde nåt som jag tyckte var utmanande och lite skrämmande.

Min poäng är inte att det här är ett jättekliv för jämställdheten eller att tjejer ska börja göra "killgrejer" och vice verca som ett självändamål. Min poäng är snarare att det är hälsosamt både för ens egens och andras skull att stiga ur den roll som förväntas och som man oftast finner sig bekväm i. Det ger en självförtroende - även om det inte skulle gå som man tänkt sig så har man i alla fall vågat pröva - och det breddar ramarna inom vilka man förväntas vara med ens några millimeter.