Läste nyss att Sandra på Nio till fem ska lämna livet i New York och flytta till Paris. Där ska hon skriva, för det är det hon vill göra. Fan så inspirerande. Bryta opp från livet som både är så tryggt och roligt, men på samma gång från platsen där hon upplevt ett synnerligen tungt år. Paris. Vackra, vackra Paris. Jaa, och ohyfsade servitörer, gräslig trafik, kalla vindar, inget kontaktnätverk och, och, rött vin, tidig vår, konst och en pulserande stad...
Jag känner hur mina tankar och hjärta och hela min kropp, just idag, just ikväll också längtar och strävar efter en liknande resa, ett liknande uppbrott. Att verkligen våga förändra, våga vara modig, våga kasta sig ut, få skråmor, blöda, falla handlöst om det så krävs, men hellre flyga om det är möjligt. Men jag vågar inte. För vart är det egentligen som jag vill ta vägen? Vart är det som jag vill? Inte till Paris ändå. Men det är väl just det som är grejen. Att man inte vet vad som ligger där på den oupptrampade stigen. Det är både poängen och hindret.
Dessutom vill jag ha både och. Jag vill stanna upp och odla i min trädgård, bygga ett hus, leva ett liv nära jorden, ta hand om mina älskade och ha många älskade omkring mig, njuta av min egen plats på jorden, stilla mig och samtidigt vill jag känna den där varma solen och fuktiga luften som inte finns här på min hud, spontana möten med människor jag inte förstår, blicka utåt, samla historier som jag kan berätta när jag är gammal, lära mig nytt som jag tror jag inte kan eller ens vill lära mig, inte bära ansvar för sånt jag inte vill ansvara för. "Tänk om, tänk om..." snurrar i mitt huvud och överröstar så småningom allt annat. Det här ingenting nytt. Denna längtan kommer och går.
Det behöver ju inte vara så dramatiskt som Sandra gör det. Man behöver inte byta kontinent, lämna allt, börja helt nytt. Det kan handla om en mycket mindre skala. Men ett beslut måste tas. Modig är hon i varje fall. Eller är det bara en flykt? Kanske det känns som att hon inte har så mycket att förlora på det?
Jag känner hur mina tankar och hjärta och hela min kropp, just idag, just ikväll också längtar och strävar efter en liknande resa, ett liknande uppbrott. Att verkligen våga förändra, våga vara modig, våga kasta sig ut, få skråmor, blöda, falla handlöst om det så krävs, men hellre flyga om det är möjligt. Men jag vågar inte. För vart är det egentligen som jag vill ta vägen? Vart är det som jag vill? Inte till Paris ändå. Men det är väl just det som är grejen. Att man inte vet vad som ligger där på den oupptrampade stigen. Det är både poängen och hindret.
Dessutom vill jag ha både och. Jag vill stanna upp och odla i min trädgård, bygga ett hus, leva ett liv nära jorden, ta hand om mina älskade och ha många älskade omkring mig, njuta av min egen plats på jorden, stilla mig och samtidigt vill jag känna den där varma solen och fuktiga luften som inte finns här på min hud, spontana möten med människor jag inte förstår, blicka utåt, samla historier som jag kan berätta när jag är gammal, lära mig nytt som jag tror jag inte kan eller ens vill lära mig, inte bära ansvar för sånt jag inte vill ansvara för. "Tänk om, tänk om..." snurrar i mitt huvud och överröstar så småningom allt annat. Det här ingenting nytt. Denna längtan kommer och går.
Det behöver ju inte vara så dramatiskt som Sandra gör det. Man behöver inte byta kontinent, lämna allt, börja helt nytt. Det kan handla om en mycket mindre skala. Men ett beslut måste tas. Modig är hon i varje fall. Eller är det bara en flykt? Kanske det känns som att hon inte har så mycket att förlora på det?
Kommentarer
Små nya saker är oxå nya saker och klokt.
9-5 Sandra är extrem men ack så modig. Fast jag blir inte inspirerad av henne men läser gärna nu som då om henne mera som att jag läser en fiktiv bok.
Trevlig helg på dig.