Skadeinsekterna på sandstranden

Många reser iväg på solsemester nu i vinterslasket. Låter skönt. Jag vill också. Men, så funderar jag på massturismen. Hur vi är så glada över att ha hittat ett eget lite paradis dit inga andra turister ännu hittat. Men, vi är ju turister själva. Turister som hittat dit, som sen följs av flera turister, som följs av ännu fler turister. Turister som hämtar med oss vår västerländska identitet - våra vanor och syn på livet - i bagaget som vi omöjligen kan skilja oss ifrån.

Även om man inte kräver den levnadsstandard och service som paketreseturisterna gör, så inkräktar man som turist på någon annans hem, land och kultur med kameran i högsta hugg. I mindre skala går det ju an och lokalbefolkningen vinner också på det, men när vi börjar tala om massturism går mycket förlorat när dollartecken börjar lysa i ögonen på både invånare och investerare.

Kulturen blir en marknadsvara som kan säljas till turisterna. Den frigörs delvis från kulturutövarna, förpackas och sätt in i lämpliga format för turisterna. Traditionella hantverk, sysslor, ritualer och dylikt görs inte längre (enbart?) av nödvändighet, utan för att säljas. Kulturen blir en kuliss, ett skådespel för bäst betalande, kom och titta på vårt världsarv! Vi blir som ett skadeinsektsangrepp. Borrar in oss, gräver glupskt små gångar rakt in till kärnan och äter upp det inifrån. Men jag kan inte peka finger och fördöma varken turisten eller lokalbefolkningen. Ingendera gör det dom gör av ondo.

Om man vill se det positiva kan man ju se att traditioner som annars skulle glömmas bort och dö ut upprättshålls av traditionsturismen. Se bara på vårt eget världarv i Kvarkens skärgård. Blir moränerna mindre värda om båtar fulla med turister kryssar runt i skärgårdslandskapet? Det gör det förresten inte i dagsläget. Blir det mindre värt om stigarna fylls med vandringsskor och blixtrande kameror? Går någonting förlorat? Känns det mindre autentiskt? Vi berättar om istiden, landhöjningen, fisketraditioner förr, hur man band nät, konserverade fisk, hur man rodde tiotals kilomter till närmaste kyrka på söndagar och så vidare. Samtidigt som vi delar med oss av vårt kulturarv till turisterna befäster traditionerna en del av vår historia, vi sätter in oss själva i ett sammanhang, en historisk kontinuitet. Vår plats i nuet förankras till det förflutna.

Men, det finns ett litet men. Det finns en skillnad mellan att bevara traditioner och att exploatera. Fiskarens traditionella liv i Kvarkens skärgården är vad jag skulle kalla döda traditioner. Sånt som varit och tillhör det förflutna. Hur går det när massturismen tar sig an så kallade levande traditioner? När bergsstammen i djungeln tillverkar föremål av säv, inte för eget behov, utan för att sälja till turisterna? När fiskaren slutar fiska för att istället kuska runt turistgrupper i sin båt för att visa upp den traditionella fiskebyn? När kloster måste stängas av för att turister kommer med sina kameror och fotar munkarnas bönestunder och ritualer? Hur går det då? Vi är själv en del av mekanismen som förstör det som vi vill bevara och upppleva. Hur går det ihop? Vad är ett hållbart sätt att resa och upptäcka nya sidor av världen?

Jag har funderat och jag kan inte tro att lösningen är att endast resa lokalt, trots att vi säkerligen har mycket mer att ta från vår egen eller grannländernas kultur. Ibland behövs mer exotik och annorlunda upplevelser än vad man kan få från den egna närmiljön. Sol och värme till exempel. Jag tror det gör människan gott att se och uppleva nya saker, att få en bättre förståelse för andra människor. Att resa är inte av ondo. Men som Cat kommenterade, att man åker ner till Thailand för att "slappna av" en vecka skorrar lite illa, även i mina öron.

Måste varje semester vara en upptäcktsfärd och djupdykning i det egna inret? Tänk om man bara vill ligga på beachen, dricka paraplydrinkar, festa till soluppgången, shoppa och så vidare? Om man inte är så intresserad av kulturen, utan helst bara vill slappna av på en varm plats, vart ska man ta vägen då? Då skulle jag nog vilja föreslå en plats i västvärlden. Men, nej, jag vet inte.

Kommentarer