Reselänken - vita, rika backpackers

Jag har ju funderat lite kring att resa, hur och varför vi västerlänningar reser och med vilka konsekvenser. Ponks på The grass is always greener on the other side skriver intressant om sina tankar och erfarenheter här och här.

Det som, eh, struck a chord* hos mig var den där arrogansen som en del backpackers besitter, som Ponks beskriver i en av kommentarerna. Äh, jag citerar istället för att sammanfatta.
Men grejen med backpackers är att de ofta predikar sånt där som att "we are all humans" och alla likadana, de utnyttjar såndäna klichéuttryck för att ha en orsak att i princip äga hela världen och få lov att känna sig hemma överallt, medan de helt på något sätt förbiser sitt eget privilegium, att de pga ras, pengar och klass-överlägsenhet har möjligheten att åka jorden runt och muka vara hemma överallt, göra vilken liten beach-plätt till sin egen. 
Medan jag grubblar börjar jag distansera mig och tänker i termer som de - jag, de där vita, rika backpackarna från väst som inte reflekterar över sin egen position. Men. Jag bär nog en del av det i mig. Så gör förmodligen också du. I alla fall om du är en vit, rik västerlänning som reser utomlands. Den där delen inombords, en önskan  att känna sig berättigad att vara där, att passa in, att ta en plats i besittning, hitta mönster när man är ute på vift i världen.

Vi ska inte behöver känna att vi hör hemma på en sandstrand i Puerto Rico, att vi är lika den vietnamesiska hostelreceptionisten, eller att vi har lika stor rätt att beträda buddisttemplet som alla andra. Oftast hör vi inte det, är vi inte det och har vi inte det. I och för sig är vi människor inte så förfärligt olika heller på en hel del plan.

Att kunna njuta av en plats och en stund ska inte vara samma sak som att göra den till egen och ta för sig. För just så känns det, att vi västerländska turister kommer och tar över och gör platsen/sevärdigheten till vår egen. Vi är inte bara främlingar på besök. Men, jag har en gnagande känsla av att det döljer sig nåt mer, nåt mer komplext bakom allt det här. Exakt vad jag menar vet jag inte ännu.

*Ursäkta svengelskan!

Kommentarer

Linnéa sa…
Jag tycker om när ett ställe känns genuint och inte är fullt med turister.
Skall första gången i mitt liv till Kanarieöarna. Har haft fördomar mot dylika platser. Tyvärr är det ju oxå de mest förmånligaste. Och många vill ju till värmen och tänker inte ens efter vilken påverkan de har på semesterstället. Månne det finns nånting genuint kvar på Kanarieöarna?
Mm, jag håller med dig. Det känns bättre så, när det stället inte är som en kuliss eller scen för turisterna. Jag upplever dock ett dilemma när man kommer till en turistfri plats som turist. Är jag första länken i den begynnande massturismen där då? Kanarieöarna är ju exploaterade för längesen och jag kan tycka att det nog är bättre att åka till de redan upptrampade turiststigarna än att trampa upp nya, eventuellt exploaterande, stigar. Om det är värmen som lockar mest så skulle jag nog vilja rekommendera just sydeuropa eller Kanarieöarna, iaf ur en miljöaspekt (kortare flyg, befintlig/etablerad västerländsk kultur ect.). Oj, ursäkta mastodontkommentaren :P
Linnéa sa…
Roligt med mastodontkommentarer. Kanarieöarna är ett bra alternativ ifall det är värme man vill ha. Och det är det för mej i januari.
Jag gillar att semestra i storstäder och helst i Europa(tycker att flyga är så tråkigt). Det är genuint och massor av turister. Det är en helt annan grej.
När vår familj vill ha strandsemester har vi ofta åkt till Pärnu i Estland. Tidigare var det förmånligt och genuint. Fast det har oxå ändrats jättemycket.
Jestas, blir riktigt sugen nu.
Tänk så mycket ljus och värme du (förhoppningsvis) får på K-öarna :) Hoppas du får en skööön resa och inte blir allt för irriterad på turisthorderna!

Pärnu har jag alltid tyckt verkar så intressant! Skulle gärna åka dit på strandsemester. Tack för tipset. Jag har varit där för några tusentals år sen när jag gick på 9:an och vi åkte på klassresa till Estland, men det var en kylig majvecka.