Kärleken som inte räcker till, du måste ha rätt sorts partner också

Jag läser dagens Vasablad och en mörk och grumlig känsla tar tag i mig. Jag läser om samkönade par och deras icke-existerande rättigheter till extern adoption. Av fyra intervjuade kommunalpolitiker och riksdagsmän svarar två (män) att de inte anser att samkönade par ska ha rätt till extern adoption och två (kvinnor) säger det motsatta. Oavsett vad just de här individerna säger så kommer troligtvis ingen förändring att ske under den här regeringsperioden. Adoptionslagen har nyligen förnyats, men där nämns inte extern adoption för samkönade par.

Man pratar om att man genom en sådan lag bara ser till de vuxnas rättighet att få barn. Barnens rättigheter glöms bort. Bullshit, säger jag!

Barnombudsmannen ser inte några hinder för att samkönade par adopterar barn. Även i olika internationella och sameuropeiska avtal framkommer att barn inte mår dåligt i samkönade familjer. Det enda egentliga hindret som gör att diskriminering kan fortsätta är folks fördomar och vaneföreställningar om vad är bra för ett barn.

Låt mig berätta vad som är det bästa för ett barn: kärlek. En familj som älskar och tar hand om barnet. I stora drag, that's it.

Hälsningar,
Den barnlösa och allvetande Dramaqueen

Kommentarer

nu har du nog fått det om bakfoten, det viktigaste för ett barn är en mamma och en pappa, eftersom man behöver förebilder av båda könen och ingen annan än ens föräldrar kan vara en bra förebild.

hälsningar ett något ironiskt ritstift
Cat sa…
Jaaaa! Fint och viktigt inlägg!:)
Anonym sa…
Word!
-mio