Funny-money or not-my-money

Bild från FB-gruppen Zeitgeist.

Jag kollade på ett intressant program från SVT här om dagen som handlade om ekonomivetenskapen och finanskrisen. Kan ses på SVTplay. Jag rekommenderar verkligen programmet för den som är intresserad av att veta vad som gick fel och vad vi kan göra för att hindra en ny finanskris. Jag är inte speciellt bevandrad i ekonomi eller ekonomiska strukturer, men jag tror mig ha uppfattat innehållet som följande. Varning för långt inlägg.

Vi har levt i en skulddriven ekonomi. Sedan finanssektorns regleringar avskaffades har den under 1990-talet och 2000-talet växt sig flerdubbel. Varför är det viktigt eller farligt? Jo, för att i de modellerna som använts av ekonomer för att kalkylera nedgångar och uppgångar i samhällsekonomin har man räknat med hushållen, staten och företagen, men utelämnat bankerna och finanssektorn från modellerna. Bankerna och skuldsättningen har utelämnats från kalkylerna eftersom man ansett att de tar ut varandra. Bankerna har bara varit förmedlare av pengar. En sorts mellanhand som man inte behöver räkna med när man funderar på hur bra eller dåligt det går för landet.  

Man har tänkt sig att banken väntar på en insättning, lånar sen ut en summa, som så småningom betalas tillbaka av låntagare. Det motsvara dock inte verkligheten (längre?). I dagens läge behöver bankerna inte vänta på en insättning, utan kan själv avgöra när det är goda tiderna och när de kan låna ut pengar som de inte ännu har, för man kan räkna med att pengarna nog kommer tillbaka eftersom det går bra för samhället. Optimism och spekulationer.

I det här skedet skapar bankerna pengar ur tomma intet.

Bankerna lånar ut någonting som de inte har. Pengarna uppstår där och nu när bankerna vill ge lån. Marknaden stimuleras, konsumtionen ökar och priserna på t.ex. bostäder ökar. Men priset kan inte öka i all oändlighet. Någonstan når tillväxten ett tak. Vad händer sedan när låntagarna inte kan betala tillbaka summan? En summa som inte ens fanns till att börja med. Tja, ni vet ju hur det gick. Trots att bankernas sysslat med att skapa pengar ur tomma intet finns de ändå inte med i de ekonomiska modellerna. Kreditgivningen har alltså inte funnits med i beräkningarna. Huvudlöst. Helt huvudlöst. 

Vad ska vi göra då? Finanssektorn som växt sig allt för stor borde halveras för att inte fungera skadligt och vi borde röra oss bort från en skulddriven ekonomi. Vissa delar av bankvärlden måste vi alltså låta gå i konkurs och försvinna. Det behövs också en omfattande skuldavskrivning för dem som nu omfattas av krisen, dvs. de låntagare som inte klarat av att betala sitt lån, ofta med den följden att de mist sina hem. Det är radikalt, men ekonomin måste "nollas" efter alla de misstag som begåtts.

Det finns ändå de som med tänder och klor vill försvara den här ekonomimodellen. När intervjuare påstår att bristfälliga teorier låg bakom finanskrisen vara Robert Lucan, nobelpristagare och professor i ekonomi att det är struntprat. Han fortsätter med att säga ”Det är vansinne att överge noeklassisk ekonomi utan att ha nåt alternativ” och menar även att de som försökte varna om finanskrisen bara hade tur i sin gissning. Det kunde lika bra ha svängt åt andra hållet. Ända sedan EU fick Nobels fredspris har jag dock föga tilltro till titeln Nobelpristagare. 

En sak är i alla fall säker. Så här kan vi inte fortsätta. Vi kan inte fortsätta att ständigt expandera, växa och komsumera mer och mer. Varje tänkande människa måste ju kunna inse att evig tillväxt inte är ett hållbart alternativ. Det spricker förr eller senare. Vi hoppas på senare. Eller är det för sent?