Hösten, havet och hemmet

Jag står på bryggan och tittar ut över vattnet och hamnen. Långt borta på bron ser man lyktorna av en bil som sakta söker sig till brofästet. Kylan ligger på skinnet, men kryper inte in under jackan, under kläderna. Molnen flyter snabbt fram över den gråa himlen och en lätt vind gör att vassen rasslar till. Jag andas in den friska luften och tänker "Jaa-a, det är väl höst nu". Vågorna kluckar. I en båt en bit bort står en man och flyttar stora, blåa tunnor av plast av och an. Tunnorna raspar mot båtens däck. Han kanske är fiskare, en yrkesfiskare. Vad vet jag?

Jag undrar hur det kan vara så här vackert. Himlen är fortfarande grå, men inte dyster. Det är ingenting speciellt med ikväll. En helt vanlig kväll, där skymmningen börjar lägga sig och folk har tänt i husen, men det är inte ännu dunkelt. Jag hör ljudet av en bil som startar och känner igen det utmärkande brummandet. "Jaså, han har varit och hälsat på mam sin" tänker jag.

Plötsligt ropar en avlägsen röst högt på någon. Jag rycker till av det oväntade ljudet. Det påminner mig om att jag inte hör hemma här. Här låter orden nämligen annorlunda. Men på samma gång protesterar jag, för likväl hör jag hemma här. Jag hör hemma här vid havet, på en strand, i en liten by, på en vacker och fridfull plats.

Tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Jag hindrar dem från att tränga fram. Varför skulle tårar - om än av någon outgrunlig tacksamhet eller känsla av helhet som jag inte kan förklara - få förstöra en sådan här fin och lugn stund. En stund då man kan känna pulsen på byn. En lugn, maklig puls som går i samma takt som den alltid har gått. Här vet man att vintern snart är här och årstiderna avlöser varandra såsom de alltid har gjort. Hamnens sommarrestaurang gapar öde, tyst och tom just nu. Tårarna slutar bränna.