Att trivas på gravgården

I boken Änglar i mitt hår av Lorna Byrne läste jag om hur kyrkor ofta ser folktomma ut, men att de egentligen är fyllda till bredden med färggranna änglar som väntar på människorna att be dem och hjälp. Vilken härlig sinnesbild! Där går man omkring i stillheten och beundrar det vackra ljuset medan hela salen egentligen fladdrar av färger från alla änglar som ljuder, sjunger och prisar "Gud". Inte undra på att så många, även jag tycker om stämmningen och energin som finns i de flesta kyrkor. Det samma gäller förresten även gravgårdar.
  
Jag är som sagt inte speciellt religiös, inte i alla fall i traditionell mening, så jag skriver "Gud" för jag vill inte att associationerna direkt går till kristendomen utan att begreppet även är öppet för andra tolkningar.

En gravgård på Irland som vi besökte 2009. Åh, vad vackert jag tyckte att det var!

Om man bara ber änglarna om hjälp så hjälper de, men de kan inte hjälpa utan att bli ombedd. Därför kan det vara bra att säga "Jag ber att änglarna är med mig i allt jag gör".