Sönderanalyserad kvinna

Trafiken framåt och utåt fortsätter.

Det känns överflödigt att skriva så mycket mer om kvinnodagen när så många kloka människor skrivit så insiktsfullt redan.

Exempelvis Chotta menar att  kvinnodagen är till för tacksamhet och reflektion, inte ett tillfälle för kvinnor att hacka ner på männen eller tvinga män att dyrka kvinnor. Fröken Smilla är The Grinch Who Stole The Women's Day och uppmanar oss att inte förminska de kvinnor (och män) som som än idag kämpar, och t.o.m. dör i kvinnokampen, genom att gå med på att denna dag handlar om ljusröda och söta små ting. Hemsolen menar att det gärna får finnas även en internationell mansdag, men att den då inte "ska bli en steak and blowjob-day, utan en dag då man synar manlighet och dess begränsningar ur ett jämställdhetsperspektiv." Emmas kvinnodag handlar inte om henne, hennes mamma eller väninnor, utan om jämlikhet.

Jag håller med alla dessa kvinnor.

Det enda jag vill tillägga är att kvinnodagen för mig inte handlar om att vara stolt över att jag till mitt kön är kvinna. Jag kan inte vara stolt för att jag - helt utan att ha kunnat påverka det själv - har fötts med en vagina. För att igen svänga på steken, hur skulle det låta om en man proklamerar att han är stolt över att vara man? Det är ingenting fel med stoltheten, men att vara kvinna är en triljon olika saker. Jag kan omöjligen identifiera mig helhjärtat med hela kvinnosläktet, när den enda gemensamma nämaren för oss alla är delar av vår anatomi.

En kvinna som begrepp (att vara stolt över) innefattar en mall, en uppfattning om Kvinnan och vad hon är. Uppfattningen är visserligen positiv i det här fallet, men det är likväl en uppfattning om vad Kvinnan är och speciellt vad hon är när hon är god. Här skulle jag vilja rådfråga min syster, Jittermouse, som vet som mycket om flickighet och genus. Any help?

Så handlar stoltheten egentligen om feminitet? Att hylla det feminina, inte kvinnan. För visst finns det en skillnad? Och att hylla feminitet (den riktiga, inte den rosa flufffluffindustrin) och alla föregångare i kvinnokampen (jämställdhetskampen) tycker jag är en ypperlig idé!

Jaha, det blev inte ett så kort tillägg som jag trodde.

Kommentarer

Charlotte sa…
Nu blev jag nyfiken: Vad är enligt dig riktig femininitet?

Trevligt inlägg förövrigt! :)
Jaa du, det är någonting väldigt luddigt. Jag undrar om det inte är lättare att säga vad feminitet inte är. Feminitet är inte att vara svag, hjälplös, i behov av beskydd och intresserad av ytliga saker, men det betyder ju inte automatiskt att feminitet i så fall är det motsatta, dvs. stark, driftig, beskyddande och djupsinnig. Feminitet är inte automatiskt att älska cupcakes eller matlagning, städning och barn eller kjolar, tyll och nyanser av rosa, men det kan vara det. Feminitet kan vara mjukhet, omvårdande, godhet, vänlighet, fokus på estetik, kommunikation (istället för beordrande) och bejakande av känslor.

Och nu är ju det här förstås MIN fundering. Jag är säker på att du som genusforskare kan ha utmärkta vinklar på feminitet som jag aldrig ens skulle ha tänkt på! :)
Charlotte sa…
Jag som genusforskare... ? Ingen press där... ;)

Det enda jag som forskare kan säga om femininitet är att det (liksom manlighet) är helt kulturellt betingat. Därför funderar jag mycket på om man när man vill tala om jämställdhet ens borde tala kön eller om man borde tala bara människor. Men för att knyta an till vad man borde hylla, så tänker jag mig att just de där grejerna som du nämner som inte ska vara femininitet (svag, hjälplös o.s.v.) är det som man ska lyfta fram. Inte som kvinnliga attribut, men som mänskliga och helt ok. Att hylla femininitet ser jag som att säga att alla de där grejerna som kvinnor i århundraden (sitter just och arbetar på en text om det svagare könet...) har hånats för faktiskt kan vara kvaliteter. Kanske det inte är så att man skriker "hurra, jag är svag" men att man accepterar att man ibland reagerar på ett sätt som kan få en att verka svag.

Det här blev hemskt otydligt. Sorry. Och jag håller med dig i det du skriver!
Hehe, jaa du forskar ju faktiskt i genus för 700 år sen, men kanske samma begrepp ändå förekommer.

Tack för dina intressanta sypunkter. Håller definitivt med dig i det där med kulturellt betingat. Jag undrar om inte kvinnor också tillåts reagera på sätt som får oss att verka svaga i större utsträckning än vad män tillåts göra/uppfostras till. Just det där med att visa känslor som är typiskt feminint har länge upplevts som sinnessvagt. Det är ju okej att uttrycka sina känslor. Och det borde ju hyllas, som även du säger. Kanske kvinnor också är mer emotionella till naturen och det borde uppfattas som nåt positivt. Nå, vi verkar vara på ungefär samma sidnummer ;)
Peppe sa…
Herregud så intressant diskussion! Jag är inte ironisk.

Nio till fem-bloggen pratade också om feminism igår.

http://rodeo.net/niotillfem/2012/03/glad-8-mars/
Peppe: det inlägget borde jag nog ta och printa ut eller i alla fall spara nånstans nära hjärtat och använda som "uppslagsverk". Så bra och uttömmande skrivet.

Men det finns mycket skrivet om feminism, mindre om feminitet... Men det handlar väl i slutändan att inte göra så många olika fack och placera folk däri.