Idag länkar jag tydligen. På internet, inte på vägen. Vi lär ju dessutom vara så snåla med det.
Läste en ganska intetsägande, men tankeväckande liten artikel om varför mat gör oss så arga. Det är en intressant frågeställning. Man funderar om det har att göra med att alla kan söka upp information - och desinformation - på nätet och bli en självutnämnd expert. Eller beror det på det allmänna debattklimatet? På "pöbelns" uppror mot auktoriteter? Jag tror de satt huvudet på spiken här:
Nu måste man ju komma ihåg att mat är ju inte en så stor grej för alla, men alla måste äta och alla har nåt slags förhållande till mat, ergo även en åsikt.
Ibland känns det som att jag funderar för mycket på mat. Lite ätstörd kanske. Jag anser mig ha insett att det vi sätter i oss är byggstenar som utgör vår kropp. Vi kan alltså kontrollera vad som händer med vår kropp genom vårt ätande. Hm, kontroll. Kanske det i alla fall för min del delvis handlar om kontroll? Jag har alltid haft obehag för det kroppsliga och hatar t.ex. läkarbesök. Människokroppen är så skör. Och vem vill vara svag?
Mat handlar också om livstil och värderingar. Det är inte endast för min egen skull som jag vill äta mer vegetariskt, närproducerat, organiskt och ekologiskt, utan även för miljöns och framtida generationers (mina framtida barns?) skull. Maten är en del av byggstenarna av den egna identiteten - en miljömedveten god människa.
Men mat är mera än byggstenar. Mat är njutning. Kocken Tina Nordström har en bra poäng:
Även andra bloggare har funderat kring det här med förhållandet till mat. Eva har skrivit om hur folk har svårt att acceptera ett "Nej tack, ingen bulla för mig" medan Malins Cambridge-fasta har ifrågasatts (på ett sakligt sätt) som mild ätstörning.
Det som jag kanske ville säga med det här inlägget är att jag inte förväntar mig att andra ska äta rawfood eller vegetariskt bara för att jag (för det mesta) gör det och för att jag skriver passionerat om det här på bloggen. Jag förväntar mig bara respekt och tolerans. Lika mycket som jag ska försöka ge andra ömsesidig respekt och inte predika om varför just mina val passar just dig.
Läste en ganska intetsägande, men tankeväckande liten artikel om varför mat gör oss så arga. Det är en intressant frågeställning. Man funderar om det har att göra med att alla kan söka upp information - och desinformation - på nätet och bli en självutnämnd expert. Eller beror det på det allmänna debattklimatet? På "pöbelns" uppror mot auktoriteter? Jag tror de satt huvudet på spiken här:
Eller är det kanske så att mat alltid väckt starka känslor? Att vi identifierar oss med den mat vi äter så till den milda grad att varje antydan till kritik uppfattas som angrepp på den egna personligheten. Dagens nyheter
Nu måste man ju komma ihåg att mat är ju inte en så stor grej för alla, men alla måste äta och alla har nåt slags förhållande till mat, ergo även en åsikt.
Ibland känns det som att jag funderar för mycket på mat. Lite ätstörd kanske. Jag anser mig ha insett att det vi sätter i oss är byggstenar som utgör vår kropp. Vi kan alltså kontrollera vad som händer med vår kropp genom vårt ätande. Hm, kontroll. Kanske det i alla fall för min del delvis handlar om kontroll? Jag har alltid haft obehag för det kroppsliga och hatar t.ex. läkarbesök. Människokroppen är så skör. Och vem vill vara svag?
Mat handlar också om livstil och värderingar. Det är inte endast för min egen skull som jag vill äta mer vegetariskt, närproducerat, organiskt och ekologiskt, utan även för miljöns och framtida generationers (mina framtida barns?) skull. Maten är en del av byggstenarna av den egna identiteten - en miljömedveten god människa.
Men mat är mera än byggstenar. Mat är njutning. Kocken Tina Nordström har en bra poäng:
Mat måste i första hand handla om lust och inspiration, inte bara om vad som är nyttigt och farligt. När jag själv lagar mat ska det vara glädje i köket och jag vill att alla ska trivas runt middagsbordet, säger hon. Dagens nyheter
Även andra bloggare har funderat kring det här med förhållandet till mat. Eva har skrivit om hur folk har svårt att acceptera ett "Nej tack, ingen bulla för mig" medan Malins Cambridge-fasta har ifrågasatts (på ett sakligt sätt) som mild ätstörning.
Det som jag kanske ville säga med det här inlägget är att jag inte förväntar mig att andra ska äta rawfood eller vegetariskt bara för att jag (för det mesta) gör det och för att jag skriver passionerat om det här på bloggen. Jag förväntar mig bara respekt och tolerans. Lika mycket som jag ska försöka ge andra ömsesidig respekt och inte predika om varför just mina val passar just dig.
Kommentarer
God mat på kvinnodagen.
Jag läser i alla fall hemskt gärna om rawfood och vegetariskt, i och med att jag till viss del är inne på samma linje. Vore det inte för resten av familjen och deras behov av matintag skulle jag kunna leva helt vege. Lätt!
Och kanske det är så att det är kontrollen man vill ha?
Hälsar en till kontrollfreak ;)