Feb 15, 2012

Skamligt singel

Så här passligt på alla hjärtans dag tänkte jag vara unik och speciell och resonera lite kring tvåsamhet. Ironi...

Att hävda sig mot tvåsamheten är inte en lätt sak vårt västerländska samhälle. Normen är ju två om två med några barn/husdjur eller åtminstone gemensam egendom. Men de som anser att människan viktigaste uppgift i livet är att skaffa familj och lämna någonting "bestående" efter sig tycker jag att ser väldigt begränsat på livet. Varför, varför skulle familj och barn definiera ens existens?

Är man inte en "lyckad" människa förrän man har hittat kärleken? Spontant känns det väldigt gammalmodigt och patrialkaliskt. Frågor som "Varför är jag singel? Varför duger jag inte?" avslöjar en föreställning om att när man inte är med någon så är det per automatik fel på en.

Det är ju inte normalt att vara ensam (enligt normen) och då ställs man ju inför det faktum att man är "onormal" oavsett om man innerst inne trivs eller inte. Att trivas med sig själv och sin ensamhet är alltså knappast samma sak som att kunna strunta i tvåsamheten. Eller? Som singel är man exkluderad från normen. En norm som genomsyrar vårt samhälle.

Nu har jag själv aldrig upplevt singellivet som varken jobbigt, hemskt eller tråkigt. Jag har alltså varit singel många gånger i mitt liv. Kan någon som känt så här berätta lite mer specifikt vad som känts hemskt? Jag skulle så gärna vilja påstå att det är en attitydfråga, men jag vågar inte göra det eftersom det känns som om jag inte riktigt vet vad jag snackar om när det kommer till singellivet som suger. Det handlar kanske mer om längtan efter nåt man inte har. Att skita i tvåsamhetens norm är inte så enkelt. Att vara medveten om den är i alla fall ett steg på vägen mot ett friare liv.

Låt oss säga att man anser det allra finaste och bästa saken i världen är att ha en partner och en familj. Om man inte har det, varför ska man känna skam över det? Man känner väl inte heller skam för att man inte (ännu!) har andra saker som man längtar efter. Det handlar - i alla fall delvis - om att jämföra sig med andra, och angående det hittade Hanna ett klokt påstående om det.
"Att bara fundera över vad man inte kan är ungefär som att säga hej, jag heter inte Kenneth. Eller som att skriva en butikslista på allt det du inte ska köpa." - Jonas Helgesson i en intervju i Kyrkpressen

2 comments:

Ida said...

Kan tyvärr inte kommentera eftersom jag aldrig upplevt annat än just singellivet, o definitivt inte som ett medvetet val...

Maggie said...

Uhumm, jag vet inte om det ännu lönar sig att kommentera här. Jag har inte ännu utforskat Wordpress tillräckligt så det kan vara att det här inte blir min nya blogg. Testar bara om flytten lyckas osv... hur hittade du ens hit? :)

Jaa, visst kan du ju ha någonting att kommentera angående tvåsamheten och hur etablerad normen är i vårt samhälle, för lite grann vill du nog kommentera eftersom du ändå lämnade ett första tassavtryck ;) Jag ställde ju inte en fråga om singellivet versus partnerskapet, utan jag resonerar kring pressen om tvåsamhet och vilka känslor det väcker när man inte når upp till normen, dvs. man känner sig inte lyckad eller normal. Att man känner ensamhet som singel är ju en självklarhet, men ensamheten borde inte ha någonting att göra med känslan om man är lyckad person eller inte. Känslan av misslyckande kanske snarare kommer från jämförelse med andra. Men inte är det här någonting enkelt att reda ut, minsann inte.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...