För att upprätthålla min motivation att motionera använder jag mig bland annat av bloggen, men även telefonapps som Wellness Diary och nyligen Sportstracker som mäter hur långt och med vilken hastighet som man motionerat. Det är roligt att se hur kurvorna svänger, hur stegen ökar och diagramen växer fram. Jag har trots allt arbetat på Statistikcentralen i nästan två år under studietiden.
Så här kan det se ut i Wellness Diaryn.
För att hitta motivationen att gå ut på en rask promenad igår tänkte jag på hur mitt skelett blir starkare av motion. Jag gick där och funderade på benbrott, vrickade vrister och lårbenshalsen, hur skelettet ”tjocknar” och blir tätare ju mer jag dunsar runt på vägarna. Det kändes som en lättförtjänt försäkring mot benskörhet och jag var nöjd över mitt beslut att gå ut i kylan.
Sen vek jag in på en liten väg utan belysning och promenerade vidare i mörkret utan att tända min ficklampa. Då tyckte jag att jag skymtade en människan framför mig vid ett vägskäl. Jag började fantisera om hur jag skulle vandra mot ”hotet” som förmodligen i värsta fall skulle försöka grabba tag i mig. Vid närkontakt skulle jag blända mannen (givetvis) med det starka ljuset från ficklampan, som jag skulle tända i precis rätt tidpunkt. Sedan skulle jag köra upp min hand mot hans näsben med full kraft så att benet vid näsborrarna skulle gå av. Sen skulle jag springa. Jag spanade efter vilket hus med tända lampor som låg närmast. ”Hotet” visade sig vara en rad med postlådor. Jag tror jag måste äta mera blåbär.
Så här kan det se ut i Wellness Diaryn.
 |
| Antal steg/dag. Syns det vilka dagar jag var i London på sightseeing? |
För att hitta motivationen att gå ut på en rask promenad igår tänkte jag på hur mitt skelett blir starkare av motion. Jag gick där och funderade på benbrott, vrickade vrister och lårbenshalsen, hur skelettet ”tjocknar” och blir tätare ju mer jag dunsar runt på vägarna. Det kändes som en lättförtjänt försäkring mot benskörhet och jag var nöjd över mitt beslut att gå ut i kylan.
Sen vek jag in på en liten väg utan belysning och promenerade vidare i mörkret utan att tända min ficklampa. Då tyckte jag att jag skymtade en människan framför mig vid ett vägskäl. Jag började fantisera om hur jag skulle vandra mot ”hotet” som förmodligen i värsta fall skulle försöka grabba tag i mig. Vid närkontakt skulle jag blända mannen (givetvis) med det starka ljuset från ficklampan, som jag skulle tända i precis rätt tidpunkt. Sedan skulle jag köra upp min hand mot hans näsben med full kraft så att benet vid näsborrarna skulle gå av. Sen skulle jag springa. Jag spanade efter vilket hus med tända lampor som låg närmast. ”Hotet” visade sig vara en rad med postlådor. Jag tror jag måste äta mera blåbär.
Kommentarer