Jan 23, 2012

Veckoslutets acroyoga

Yey, vilken rolig kurs acroyogan var! Lite bisarrt var nog att hänga och dingla från så gott som helt okända människor. Stämningen i gruppen var också väldigt fin och folk var så trevliga, öppna och avslappnade. Men jag antar att yogamänniskor är sådana, hehe. Visst det var nog svettigt och tungt också, speciellt lördagen då vi yogade från 12 till cirka 17.30 och ibland fasade jag nog för det som vi förväntades göra. Men sen tog man det lugnt och stegvis och så vips låg man där upp och ner i uppåtnerhängande fladdermus-ställningen.

Här är jag påväg mot något slags huvudstående. Typerna brevid är passare som ska ta emot ifall man tappar greppet eller balansen.
Man måste ju verkligen lita på personen som basade (är under). Det var kanske inte alltid så enkelt. Jag tror att det skulle vara en superbra kurs att gå som ett par för att öka tilliten för varann.

Min muskler värker nog idag och en del blåmärke har uppstått. Speciellt ont gör det i min högra arm, och jag hoppas att det inte är nåt allvarligare. Jag kände av smärtan redan i slutet av sessionen på lördagen och tog det lite lugnare under den senare delen av kursen.
Här slappnar Camilla av på instruktörens bas. Klicka på bilden för att komma till hennes blogg
Det gäller ju att lyssna på sin kropp. Det gjorde jag inte alltid, för det var svårt att säga "Stopp! Nu orkar jag inte mer". Dumt nog. Då vacklade man eller föll. Jag märkte nog att jag är väldigt otränad eller svag, jämfört med största delen av de andra deltagarna. Nå, det kommer med tiden.

Instruktörerna Marcel och Ritva
Jag var ju lite orolig att jag skulle vara för tung också. Det var jag också ibland, men det hängde mycket på teknik. Med rätt teknik kunde man lyfta eller basa för nästan vem som helst. Till exempel basade jag för den manliga instruktören, Marcel, som var en rätt så biffig typ.

Att man orkade mycket mer än vad man trodde och att andra orkade bära upp en mer än vad man trodde var en väldigt positiv upplevelse.

Många passare och en darrig Maggie
Det var sjukt svårt att fatta varåt ens egna ben lutade när man befann sig uppochner. Bilden här till höger är en en annan variant av huvudstående som jag försökte mig på. Det här var ett mycket darrigt och osäkert tillfälle. Jag minns att jag pep "Släpp inte!" och syftade på mina stigande ben.

Lördagskvällen avslutades med bastu och fantastiskt god mat i vänners sällskap. Roliga diskussioner som snuddade vid allvarliga ämnen som politik och genusuppfostran som blandades med mer lättsamma funderingar om Syd-Österbotten och katastorffilmer. Kolla Danielas snygga bilder!


Samtliga yogabilder är tjyvade från Wasa Yogacenters Facebooksida.

No comments:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...