En spikrak premiär!

Jag vallade mina nya skidor igår. Länge och grundligt (mest för att det gick lite snett första gången). Tydligen vallade jag även golvet lite grann. Jag har med andra ord en sorts skridskobana för sockfotade här hemma. Helt praktiskt när man snabbt som attan glider mot toaletten. Mindre praktiskt när man slirar fram med en butikskasse i var hand.

Nåväl, vidare till skidturens premiär.

Nu skulle jag vilja berätta att det överträffade alla förväntingar och att det var just sådär härligt, hurttigt och hälsosamt som skidturer bara är. Tyvärr är verkligheten en annan. Det började bra och jag pilade hurtiguttigt iväg som om jag skulle ha bott i Norge hela mitt liv. Sen kom den första lite större backen. Jag stod uppe på krönet och tvekade en liten stund, men beslöt mig ändå för att åka ner. Skidorna började glida allt snabbare och snabbare och jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv "Böj på knäna! Böj på knäna! Böj för helvete på knäna!!!" Men intet hände med mina knän. Istället flaxade jag med både armar och stavar och susade fram med ben lika raka som tallarna som passerade förbi i en allt mer skrämmande fart.

Förvånansvärt nog kom jag hela vägen ner utan att ramla. Jag andades konstigt fort och ytligt och mungiporna sökte sig allt längre upp mot öronen. Jag kastade hastigt en blick bakåt för att se om nån hade sett min fågelliknande nedkomst. Nope, ingen där. Sen genast upp för nästa backe och en liknande procedur följde. Gång efter gång efter gång. Det var minst 5 större backor! Plattlandet Österbotten. Jo, pyttsan!

Tillfredställelsen var nog ändå stor när jag kom hem. Lite mer hade jag vågat för varje backe, lite mer hade jag böjt på knäna för varje brant och ganska svettig var jag när jag kom hem. Success!

Kommentarer