Trots att Bloggalan stundar och upptar många bloggares uppmärksamhet just nu så tänker jag inte alls skriva om galan.
Jag tänkte istället skriva lite om välmående på jobbet. Många säger att arbetet är som en livsstil - speciellt de i mer kreativa branscherna - och alla har vi väl märkt att vi förväntas vara allt mer effektiva. Således mer kostnadseffektiva eller helt enkelt vinstbringande. På 80-talet värderade vi tydligen jobbet mer än fritiden, medan vi nuförtiden värnar om vår frihet allt mer och mer. I takt med att uppskattningen av fritiden stiger, vi vill allt mer känna att det jobb vi gör är meningsfullt.
Att ha arbete som en livsstil är ett dubbeleggat svärd för mig. Å ena sidan känns ett livsstilsarbete meningsfullt och det är högst troligen roligt och givande. Det känns knappast tungt och hemskt att gå till jobbet, utan man har energi och lust att utföra sina uppgifter. Å andra sidan flyter arbete och fritid ihop och risken blir att man sällan är riktigt ledig. Tankar om arbetsuppgifter och -ideér snurrar på trots att man inte är på kontoret/i studion/i affären.
Jag är själv väldigt mån om min fritid och har alltid (kröhöm, för det mesta) haft en klar indelning av vad som hör till jobbet - uppgifter, tid, personer - och vad som hör till fritiden. Jag vill kunna gå hem från jobbet och inte bry mig desto vidare i det. Det betyder inte att jag inte har älskat det jag gör och verkligen sett fram emot en arbetsdag. Men jag måste nog medge att det är mer än sällan som den euforin har infunnit sig. Exempelvis många bloggare talar om hur lyckligt lottade de känner sig som får jobba med det som tycker så mycket om. Jag avundas dem ibland. Men på samma gång vet jag inte heller om jag vill ha ett liv som innebär suddade linjer mellan privatliv och arbetsliv. Ironiskt nog håller jag väl på och suddar privatlivets linjer som bäst i och med bloggande.
Förutsätter ett livstilsarbete en uppoffring av fritiden? Men om arbetet känns så meningsfullt att uppoffringen inte är en uppoffring, utan ett val? Men det går ju inte ihop med att vi värderar vårt fritid allt mer. Förklaringen är kanske att eftersom arbetet känns värdefullt så känns det väl inte heller som om man berövas av sin fritid, när den uppfylls av meningsfulla (arbets)uppgifter. Håller vårt arbete på att bli vår hobby? Jag vet inte. Jag är inte helt övertygad än.
Livsstilsarbetare verkar jobba så hårt och så mycket. Nästan dygnet runt. Ofta så bloggar/skriver böcker eller artiklar/föreläser/whatever de ännu till. Jag tycker också om att jobba hårt, men på egna villkor och för att jag själv vill det. Däri tror jag nyckeln till välmående på arbetet ligger: flexibilitet! Om vi känner att vi själva kan påverka arbetsmängden och -uppgifterna tror jag att man orkar och vill mycket mer. Och att orka mycket hör ju sannerligen till dagens melodi. Om arbetsgivaren inser detta, så har den mycket att vinna i produktivitet och effektivitet. Lite mera frihet = lite mer vinst? Livsstilsarbetaren verkar ju vara en arbetsgivares dröm.
Det bara låter så hemskt att arbete ska vara så mycket och så stort! Vi är väl så mycket mer än vårt arbete. Å andra sidan är det väl en ofrånkomlig del av vårt liv och då ska man väl njuta av den delen av livet så mycket som möjligt. Jag vill inte ligga på dödsbädden och ångra att jag arbetat så mycket med nåt som inte känts meningsfullt. Men jag vill inte heller arbeta jämt.
Så det hela handlar väl sist och slutligen om att arbeta på ett sätt som gör en lycklig. Lite eller mycket, genomsyrar livet eller en bisak för att få pengar till annan sorts lycka. Lycka. Smakar på ordet. Det smakar sött och friskt. Det gör mig törstig och jag sträcker ut mina händer för att ta för mig ännu mer.
Jag tänkte istället skriva lite om välmående på jobbet. Många säger att arbetet är som en livsstil - speciellt de i mer kreativa branscherna - och alla har vi väl märkt att vi förväntas vara allt mer effektiva. Således mer kostnadseffektiva eller helt enkelt vinstbringande. På 80-talet värderade vi tydligen jobbet mer än fritiden, medan vi nuförtiden värnar om vår frihet allt mer och mer. I takt med att uppskattningen av fritiden stiger, vi vill allt mer känna att det jobb vi gör är meningsfullt.
Att ha arbete som en livsstil är ett dubbeleggat svärd för mig. Å ena sidan känns ett livsstilsarbete meningsfullt och det är högst troligen roligt och givande. Det känns knappast tungt och hemskt att gå till jobbet, utan man har energi och lust att utföra sina uppgifter. Å andra sidan flyter arbete och fritid ihop och risken blir att man sällan är riktigt ledig. Tankar om arbetsuppgifter och -ideér snurrar på trots att man inte är på kontoret/i studion/i affären.
Jag är själv väldigt mån om min fritid och har alltid (kröhöm, för det mesta) haft en klar indelning av vad som hör till jobbet - uppgifter, tid, personer - och vad som hör till fritiden. Jag vill kunna gå hem från jobbet och inte bry mig desto vidare i det. Det betyder inte att jag inte har älskat det jag gör och verkligen sett fram emot en arbetsdag. Men jag måste nog medge att det är mer än sällan som den euforin har infunnit sig. Exempelvis många bloggare talar om hur lyckligt lottade de känner sig som får jobba med det som tycker så mycket om. Jag avundas dem ibland. Men på samma gång vet jag inte heller om jag vill ha ett liv som innebär suddade linjer mellan privatliv och arbetsliv. Ironiskt nog håller jag väl på och suddar privatlivets linjer som bäst i och med bloggande.
Förutsätter ett livstilsarbete en uppoffring av fritiden? Men om arbetet känns så meningsfullt att uppoffringen inte är en uppoffring, utan ett val? Men det går ju inte ihop med att vi värderar vårt fritid allt mer. Förklaringen är kanske att eftersom arbetet känns värdefullt så känns det väl inte heller som om man berövas av sin fritid, när den uppfylls av meningsfulla (arbets)uppgifter. Håller vårt arbete på att bli vår hobby? Jag vet inte. Jag är inte helt övertygad än.
Livsstilsarbetare verkar jobba så hårt och så mycket. Nästan dygnet runt. Ofta så bloggar/skriver böcker eller artiklar/föreläser/whatever de ännu till. Jag tycker också om att jobba hårt, men på egna villkor och för att jag själv vill det. Däri tror jag nyckeln till välmående på arbetet ligger: flexibilitet! Om vi känner att vi själva kan påverka arbetsmängden och -uppgifterna tror jag att man orkar och vill mycket mer. Och att orka mycket hör ju sannerligen till dagens melodi. Om arbetsgivaren inser detta, så har den mycket att vinna i produktivitet och effektivitet. Lite mera frihet = lite mer vinst? Livsstilsarbetaren verkar ju vara en arbetsgivares dröm.
Det bara låter så hemskt att arbete ska vara så mycket och så stort! Vi är väl så mycket mer än vårt arbete. Å andra sidan är det väl en ofrånkomlig del av vårt liv och då ska man väl njuta av den delen av livet så mycket som möjligt. Jag vill inte ligga på dödsbädden och ångra att jag arbetat så mycket med nåt som inte känts meningsfullt. Men jag vill inte heller arbeta jämt.
Så det hela handlar väl sist och slutligen om att arbeta på ett sätt som gör en lycklig. Lite eller mycket, genomsyrar livet eller en bisak för att få pengar till annan sorts lycka. Lycka. Smakar på ordet. Det smakar sött och friskt. Det gör mig törstig och jag sträcker ut mina händer för att ta för mig ännu mer.
Kommentarer