En hel del av oss går omkring och tänker "Nu jäklar har det gått riktigt bra för mig riktigt länge! Det kan inte hålla i längden. Undrar när skiten kommer?"Man tror att det goda i livet kommer att jämnas ut med bakslag och hemskheter och vice verca. Som att livet skulle behöva befinna sig på en neutral nivå, med lika delar gott och ont.
"Bah! Humbug!" säger jag, såhär i juletider.
Visst, motgångar och bakslag hör livet till. De kommer oundvikligen, obarmhärtigt och alltid. Frågan är vad man gör av bakslagen. Slår man tillbaka, dimper man ner eller stryker man gnyende sina blåmärken? Allt är möjligt, allt är tillåtet. Ibland måste man först gny för att sedan orka resa sig upp. Ibland slår man tillbaka direkt. Vad tar du med dig ifrån en besvikelse, en sorg, en ilska, ett misslyckande? Det är ditt liv, det är du som bestämmer. Du kan välja att tackla motgångar på olika vis. Bryt ner, men gå inte itu. Bli arg, men förlåt också. Sörj, men drunkna inte. Älta, men fastna inte för länge. Man lyckas sannerligen inte alla gånger, men det är inställningen som är det viktigaste. Inställningen att man klarar av mer än vad man tror, men att man även är fantastisk trots att man inte klarar av allt, att se det positiva i andra och sig själv, att drömmar kan bli verklighet, att livet är värt att leva fullhjärtat, att ingenting är omöjligt och att livet kan ha oändligt fler delar gott än ont.
Jag vill påstå att misären - delvis - sitter i huvudet. Eller har de som har det väldigt bra bara tur?
"Bah! Humbug!" säger jag, såhär i juletider.
Visst, motgångar och bakslag hör livet till. De kommer oundvikligen, obarmhärtigt och alltid. Frågan är vad man gör av bakslagen. Slår man tillbaka, dimper man ner eller stryker man gnyende sina blåmärken? Allt är möjligt, allt är tillåtet. Ibland måste man först gny för att sedan orka resa sig upp. Ibland slår man tillbaka direkt. Vad tar du med dig ifrån en besvikelse, en sorg, en ilska, ett misslyckande? Det är ditt liv, det är du som bestämmer. Du kan välja att tackla motgångar på olika vis. Bryt ner, men gå inte itu. Bli arg, men förlåt också. Sörj, men drunkna inte. Älta, men fastna inte för länge. Man lyckas sannerligen inte alla gånger, men det är inställningen som är det viktigaste. Inställningen att man klarar av mer än vad man tror, men att man även är fantastisk trots att man inte klarar av allt, att se det positiva i andra och sig själv, att drömmar kan bli verklighet, att livet är värt att leva fullhjärtat, att ingenting är omöjligt och att livet kan ha oändligt fler delar gott än ont.
Jag vill påstå att misären - delvis - sitter i huvudet. Eller har de som har det väldigt bra bara tur?
Kommentarer