No regrets

Pappers begravning var igår. Det jag sörjer mest är nog personporträtten. Jag blev ibland intresserad av människor jag inte annars skulle ha brytt mig ett dyft om. Karins mode var speciellt, men aldrig riktigt min stil och således inte så intressant. Men vi får hoppas att det snart kommer en ny tidning - eller någonting annat - som kan fylla den plats i svenskfinland som Papper hade.

En ledare som berörde mig och som jag ännu minns (brukar ha hönsminne) är den om döden och lyckan. Peppe skriver "Vi kommer alla att dö en dag" och på dödsbädden ångrar folk tydligen mest att de inte levt sitt liv som de själva ville leva det, utan de har dansat efter andras pipor. För det andra ångrar folk att de jobbat så mycket och för det tredje att de inte haft mod nog att uttrycka sina känslor.

Jag vill leva mitt liv så jag aldrig behöver ångra dessa saker! Det handlar kanske om att inte lyssna på dom där nej-sägarna och bara lita på att omvärlden också mår bättre av att du mår bra. Du gör så mycket mer gott i världen om om du är lycklig. För visst blir man ju lycklig av att hålla på med det man tycker om, bo där man trivs och umgås med personer man gillar. Om man sedan väljer att gå sin egen väg eller gå den vägen som andra redan trampat upp är egalt, bara resultatet är det samma.



I'm getting there, I'm getting there...

Kommentarer

[...] och då ska man väl njuta av den delen av livet så mycket som möjligt. Jag vill inte ligga på dödsbädden och ångra att jag arbetat så mycket med nåt som inte känts meningsfullt. Men jag vill inte heller arbeta [...]