Det har blivit väldigt mycket kost och hälsa här på senaste tiden. Men det ska bli lite mer variation! Bland annat håller jag på och läser Peppes bok Livet och barnet (jag har just börjat, så har inte kommit så längt ännu). Superintressanta tankar om rädslor och fördomar om mammarollen, barn och familjeliv.
[caption id="attachment_192" align="aligncenter" width="200" caption="Bilden är från Adlibris, varifrån man även kan köpa boken."]
[/caption]
Jag skulle inte vilja bli en sådan där förälder där tankarna endast verkar snurra kring barnet och familjen. Jag vet så lite om barn, barnskötsel, uppfostran, min roll som mamma, andras förväntningar projicerade på mig m.m.
Jag vill inte gå och bekymra sig om matrutiner såsom det gjorts hos Linn. Don't get me wrong! Jag tycker det var en jätteintressant diskussion och det är bra att hon frågar råd och att läsarna delar med sig av sina erfarenheter. Men på samma gång som det är spännande är det skrämmande. Alla säger att småbarnslivet är så tungt. Att dag ut och dag in sköta, leka, mata sin/sina ungar låter faktiskt fruktansvärt tråkigt... Jag förstår ju nog att belöningen och orket kommer från kärleken till barnet, vilket troligen gör att sköta-mata-leka-städa-rutinen blir roligare. Att man vill umgås med sina barn är ju självklart.
Jag förstår mig inte heller på beibisar (hmm, jag är inte ens säker på hur man stavar det). De ligger där och tittar och gurglar, ser söta ut, men... sen då? Liksom Peppe har jag oftast bara pliktskyldigt tittat på bekantas beibisar och konstaterat att de är fina/livliga/roliga, för att sen ta ett steg tillbaka. När dom blir 3-4 år börjar jag äntligen fatta dem och de mig.
Kanske det bara handlar om mognad. Eller erfarenhet. Jag har haft med väldigt lite beibisar att göra. Den biologiska klockan borde väl ha börjat ticka redan? Jag tycker nog att jag hör nåt litet tick-tack-tick-tack.... Inga kyrkklockor, men ett svagt ljud av "människans syfte på jorden".
[caption id="attachment_192" align="aligncenter" width="200" caption="Bilden är från Adlibris, varifrån man även kan köpa boken."]
[/caption]
Jag skulle inte vilja bli en sådan där förälder där tankarna endast verkar snurra kring barnet och familjen. Jag vet så lite om barn, barnskötsel, uppfostran, min roll som mamma, andras förväntningar projicerade på mig m.m.
Jag vill inte gå och bekymra sig om matrutiner såsom det gjorts hos Linn. Don't get me wrong! Jag tycker det var en jätteintressant diskussion och det är bra att hon frågar råd och att läsarna delar med sig av sina erfarenheter. Men på samma gång som det är spännande är det skrämmande. Alla säger att småbarnslivet är så tungt. Att dag ut och dag in sköta, leka, mata sin/sina ungar låter faktiskt fruktansvärt tråkigt... Jag förstår ju nog att belöningen och orket kommer från kärleken till barnet, vilket troligen gör att sköta-mata-leka-städa-rutinen blir roligare. Att man vill umgås med sina barn är ju självklart.
Jag förstår mig inte heller på beibisar (hmm, jag är inte ens säker på hur man stavar det). De ligger där och tittar och gurglar, ser söta ut, men... sen då? Liksom Peppe har jag oftast bara pliktskyldigt tittat på bekantas beibisar och konstaterat att de är fina/livliga/roliga, för att sen ta ett steg tillbaka. När dom blir 3-4 år börjar jag äntligen fatta dem och de mig.
Kanske det bara handlar om mognad. Eller erfarenhet. Jag har haft med väldigt lite beibisar att göra. Den biologiska klockan borde väl ha börjat ticka redan? Jag tycker nog att jag hör nåt litet tick-tack-tick-tack.... Inga kyrkklockor, men ett svagt ljud av "människans syfte på jorden".
Kommentarer