Feb 14, 2017

Nya vänner i vuxen ålder och drömkartor

En drömkarta, vision board eller mood board, kalla det vad du vill.
Tacka vet jag föreningslivet. Och att jag är kvinna. För tydligen är det lättare att som kvinna än som man att få nya vänner i vuxen ålder. Vuxen ålder är typ efter att man blivit klar med studierna. För närmare källhänvisning så får ni klicka er vidare till Peppe som i nåt skede någongång bloggade om detta. Inte så exakta hänvisningar, jag vet, men elämä on laiffi* som Matti Nykänen brukar sägar.

Hela söndagseftermiddagen och -kvällen spenderade jag hos en nyfunnen vän tillsammans med en annan relativt nyfunnen vän och en hel del helt nya bekantskaper. Vi samlades i ett litet hus i en liten by i Korsholm, med mysig belysning, många små skålar med mat och yllesockor på samtligas fötter. Den nyfunna vännen, Nora, hade bjudit in oss för att göra drömkartor. "Drömkartor?!?" you say? 

Drömkartor är visioner över vad man vill se att blir en del av ens liv. Jag har flera gånger skrivit ner listor med visioner och mål, formulerat mig noggrant, men aldrig gjort en med bilder. Det kallas även mood boards och vision boards. Jag tror att bilder kan ha en starkt effekt för visualiserandet - i alla fall för en person som mig som har bildminne.

I min drömkarta figurerar förstås odling och en egen trädgård, men även tid med vänner och nätverk, trädgårdsfester och festivaler, nässlor och natur, yoga och kärlek. I bilden ovan syns det mesta av detta.

Det var en supermysig kväll. Först åt vi lite mat i knytkalasanda och skålade in kvällen i lite vin och flädersaft. Pratade om alldagliga saker och hur vi kände varandra, bläddrade i tidningar, pratade lite mer och ibland mindre och ibland satt vi alla tysta och koncentrerade och funderade kring innehållet i våra drömkartor. Det var hur naturligt och avslappnat som helst att hela gänget på tio personer kunde sitta i tyst koncentration.

Till saken hör att jag träffat Nora via ett av Slow Food Ostrobothnias evenemang och den andra relativt nyfunnan vännen, Lin, via museiföreningen i vår by. Kanske vi skulle ha korsat vägar på andra vis också i nåt skede, men jag är ändå tacksam för de knytpunkter och nätverk som föreningslivet erbjuder. Det här var nu de nyaste kopplingarna, men det finns så många andra fina folk har jag förstås också fått via Slow Food, REKO, museiföreningen, bloggen och så vidare.

Jag har även ett kärngäng av tjejer från skoltiden och just nu är jag så glad och upprymd över att vi kommer att träffas i olika etapper under kommande helger! De är mina klippor i livet och de som känner mig allra bäst. Fast nu känner jag direkt att jag lämnar bort alla de vännerna som också är mina rötter, paraplyn, serpentiner, vilsamma öar och whatnot för mig, för som Lindas Lantliga skrev idag så finns det många olika sorters vänskap och de är alla väldigt viktiga på sitt egna sätt.

Jag är förundrad och tacksam varje gång jag connectar och knyter kontaker med människor som känns genuina och intressanta. Och som verkar hysa samma känsla för mig. Elämä on laiffi!*


*livet är life ungefär

No comments:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...