Kärleken.

Kärleken, ack den kärleken. Vem vet vart den för en. Finns det ens en mening? Är vi menade att älska vissa personer? Ett rättare val än allt det andra. Vissa personer, kanske hela livet, eller bara en stund. Men spelar det egentligen någon roll, så länge vi älskar?

Kärleken. Är den som årstiderna? Föränderlig, blomstrande, stilla och nästan död ibland, återuppväcks, berusar och stormar, för att sedan stilla sig igen, snart allt om på nytt igen. Eller är den mer som havet? Djup, vacker, mäktig, skrämmande stor ibland, flexibel och böjlig, i ständig rörelse, men ändå konstant och likadan som förut. Kanske den är skörare än så. Ömtålig, men ändå stark, känslig, samtidigt tålig.

Kärleken Så länge vi har den, så länge vi älskar, så lever vi. Men oftast lunkar man bara på. Utan att varken känna andras värme eller ge ut tillräckligt av sin egen. Allra minst kärlek till en själv.

Kommentarer

Linnéa sa…
Vilket vackert, poetiskt inlägg.
Ett av mina favvouttryck är en sång av Lisa Ekdahl: att bli älskad är stort bara att älska är större.

Kärlek är fint.
Tack för din fina kommentar. Det där uttrycket ska jag ta till mig...