May 2, 2012

Kärlekens gråzoner: får de finnas?

[Varing för ett långt inlägg. Om det här känns för långt, klicka in er på Bakpappans kloka inlägg istället.]

Peppe bloggade ju om kärlek och om den gnagande känslan "men..." och att man inte kanske ska behöva kämpa med ett förhållande.

Jag håller inte riktigt med Peppe. Hon har en bra poäng om att man inte ska hålla ihop för länge för att man är rädd för att vara ensam. Men att det skulle vara en myt att folk ger upp för lätt, tja, kanske, kanske inte. En mer oroväckande myt är den om kärleken tycker jag, den Stora Kärleken som tar en med storm och aldrig sinar. Det ska kännas rätt och då är det lätt och känns det inte rätt så är det fel. Om det känns rätt så finns det inget behov av förändra eller "jobba på det". Den här föreställningen och myten om den Överväldigande Kärleken hör förälskelsen till och en handfull år därefter. Var är gråzonerna? Måste det vara allt eller inget, rätt eller fel?

Jag tror inte att kärleken alltid kan kännas enkel, naturlig, rätt och självklar. Inte i ett längre perspektiv. Dvs. kanske längre än 7-10 år har jag hört och sett. Så där ungefär. Mellan tummen och pekfingret. 

Folk förändras och växer ibland ifrån varann. Ibland helt och hållet, ibland bara en bit. Speciellt då man varit ihop en längre tid. Men det betyder inte att man inte kan hitta tillbaka till varann om man så att säga "jobbar på det". Den där gnagande men-känslan kan vara just det, en förändring som man inte märkt av, men anar att finns där. Det kan mycket väl betyda att det är bäst att gå skilda vägar, men det kan också betyda att man helt enkelt måste lära känna sin partner på ett nytt sätt, se förändringen och "jobba på det", förnya och hitta en djupare förståelse för hur ens partner fungerar.

Jag ser det som att man går in på djupet. Inte som att bita ihop tänderna, kämpa och ge sig fan på att det ska gå - med lite vilja, våld och vaselin, höhö. MEN det betyder inte att det är så alla gånger. Ibland har förhållandet gått sin gång och man mår bättre av att gå vidare. Jag tvivlar t.ex. inte på att de som genomgått en skiljsmässa inte har försökt och funderat noga.

Givetvis måste känslan av Den Stora Aldrig Sinande Kärleken finnas där från början, utan den där gnagande känslan. Man måste ju starta med de rätta förutsättningarna med kärlek, närhet och mer kärlek. Men om man föreställer sig att det alltid kommer att kännas rätt och lätt så, tja, jag hoppas du har rätt, men tyvärr tvivlar jag på det. Är jag för cynisk? Jag som vanligtvis är romantisk, livsglad och postivt inställd till livet.

Jag tror inte att det behöver kännas antingen rätt eller fel, utan att man också kan finnas där i gråzonernas mörkaste toner ibland. Inte bara ett gräl, en dag, en vecka, en månad, utan flera månader, ibland år. Kärleken går i cykler, ibland är man närmar och ibland längre från varann, som en organism som andas rörs man från och till varandra. Det kan vara okej att tänka tanken "Är det här verkligen rätt" någongång, utan att det alla gånger betyder att det är dödsstöten för förhållandet.

Den obligatoriska disclaimern: Nu måste jag ju dock påpeka att min livserfarenhet är något begränsad på 29 år och med några längre förhållanden och några kortare. Så jag menar inte att det nödvändigtvis och alltid är såsom jag skrivit ovan, utan jag är öppen för förändringar och nya erfarenheter. Dessutom är folk, förhållanden och situationer så olika.

No comments:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...