Apr 17, 2012

Om livet var en tävling, vore jag utdöd

Ännu om det där med att jogga.

Orket sitter i hjärnan. Min kropp var inte trött imorse, bara lite spänningar i fotsulorna, så jag kunde ha fortsatt "springa", ehemm lunka, om jag bara hade haft tid. Men så fort jag började närma mig hemmet så blev orket genast mycket mindre. Istället för att sprinta hem de där sista hundra metrarna (såsom Peppe gör) så gick det allt långsammare. Jag intalade mig själv om och om igen att orket sitter i hjärnan, orket sitter i hjärnan, orket sitter i hjärnan och försökte plocka upp farten igen.

Vad ska man göra när man vet var problemet sitter, men psyket inte lyckas övertyga? Min vinnarskalle är fruktansvärt dålig. Jag har aldrig riktigt förstått mig på vad som driver tävlingsmänniskorna. Det är ju bara en tävling, en lek som inte är på allvar egentligen, inte riktigt på riktigt i det stora hela, i ett större perspektiv. Det betyder inte att jag inte kan ge mig hän i lekar och tävlingar, ropa högt och springa fort, heja fram en vinst eller bli besviken över en förlust. Men det är nåt som fattas. Den där driften, passionen, instinkten att pusha på och vinna både andra och mig själv saknar jag ibland. För den behövs väl nog? Annars kommer man väl ingen vart om man aldrig utmanar sig själv?

2 comments:

linnea said...

BRAVO! Jag gillar så det här inlägget.

Maggie said...

Trevlig att höra!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...