Kärleken läker långsamt. Eller rättare sagt sprickorna. Det har gått ungefär ett år sen vi separerade med mitt ex. Jag tittar bakåt i arkivet och känner hur det skär till inom mig när jag läser mina sorgsna ord. Hur korta meningar som inte får avslöja för mycket - vi är ju ändå två, varav endast en av oss bloggar - innehåller så mycket ensamhet, förtvivlan och längtan. Den där långa, svarta tiden när man inte ännu visste vad man skulle ta sig till, när man ömsom ännu hade hopp och ömsom bara givit upp. Långa, ibland arga, utläggningar som jag aldrig kunde eller ens ämnade att publicera. Den sylvassa smärtan när vi måste skriva på ett köpebrev för andra gången var bedövande. Den där sommaren som snubblade fram, stundvis i racerfart, när allt låg bubblande strax under ytan och som sen följdes av en seg vinter som aldrig verkade börja eller ens ta slut.
Det känns inte så längre. Jag förstår och känner orden, men de är inte längre på ytan, de är inte mina, eller de är inte längre jag. Jag känner inte längre samma intensiva vänskapliga kärlek eller rasande längtan framåt. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, men klyschan om att tiden läker sår och att minnen bleknar stämmer. Jag träffade honom och hela hans underbara familj i helgen. Vi är vänner. Och jag är glad för hans skull. Att jag försatt mig i gamla välbekanta, om än efterlängtade, situationer kändes ändå lite som att vara både på fel och rätt plats samtidigt. En ogripbar känsla av nostalgisk förlust, som en bitter men ändå inte oangenäm smak. Jag är ledsen över att jag inte längre är en naturlig del av den fina gemenskapen som hörde ihop med ett liv med honom, men jag är inte ledsen över att jag befann mig där. För det var ändå mer lätt än det var svårt, mer roligt än det var jobbigt.
Både jag och han har inlett nya relationer. Ibland, under korta stunder, undrar jag om det ändå bara är lite på låtsas. Fort vidare. Som för att övertyga oss själva och alla andra att vi nog är okej. Att vi nog överlevde. Att vi inte fastnat i ett känsloträsk. Att vi nog är normala. Att vi klarat av situationen och klarar av att gå vidare. För vi är ju starka. Båda två. Det har vi alltid varit. Ugh.
Sen skjuter jag tanken åt sidan och tänker istället på att det inte finns ett manus. Tänker på att jag ska känna mer och tänka mindre, ironiskt nog. Tacksamt ta emot och njuta. Uppskatta stunden och carpa diem:a dagen. Känna lyckan, som faktiskt inte alls behöver vara på låtsas. Tvärtom är den väldigt riktig och sann just nu.
Det känns inte så längre. Jag förstår och känner orden, men de är inte längre på ytan, de är inte mina, eller de är inte längre jag. Jag känner inte längre samma intensiva vänskapliga kärlek eller rasande längtan framåt. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, men klyschan om att tiden läker sår och att minnen bleknar stämmer. Jag träffade honom och hela hans underbara familj i helgen. Vi är vänner. Och jag är glad för hans skull. Att jag försatt mig i gamla välbekanta, om än efterlängtade, situationer kändes ändå lite som att vara både på fel och rätt plats samtidigt. En ogripbar känsla av nostalgisk förlust, som en bitter men ändå inte oangenäm smak. Jag är ledsen över att jag inte längre är en naturlig del av den fina gemenskapen som hörde ihop med ett liv med honom, men jag är inte ledsen över att jag befann mig där. För det var ändå mer lätt än det var svårt, mer roligt än det var jobbigt.
Både jag och han har inlett nya relationer. Ibland, under korta stunder, undrar jag om det ändå bara är lite på låtsas. Fort vidare. Som för att övertyga oss själva och alla andra att vi nog är okej. Att vi nog överlevde. Att vi inte fastnat i ett känsloträsk. Att vi nog är normala. Att vi klarat av situationen och klarar av att gå vidare. För vi är ju starka. Båda två. Det har vi alltid varit. Ugh.
Sen skjuter jag tanken åt sidan och tänker istället på att det inte finns ett manus. Tänker på att jag ska känna mer och tänka mindre, ironiskt nog. Tacksamt ta emot och njuta. Uppskatta stunden och carpa diem:a dagen. Känna lyckan, som faktiskt inte alls behöver vara på låtsas. Tvärtom är den väldigt riktig och sann just nu.
Kommentarer